Ska man tro på karma?
Man brukar ju säga att är man dum så kommer det oftast tillbaka på en när man minst anar det. Antingen i det här livet eller nästa. Men är man god så belönas man på något sätt..
Jag har suttit och tänkt rätt mycket på det här de senaste månaderna... renare sagt år faktiskt. Jag vet inte riktigt om jag är en sån som brukar klaga på saker i livet , men nu fan tycker jag att det är dags!
Jag trodde att jag hade den bästa "karman" som fanns (om man nu ska prata så), för jag har aldrig varit den tjejen som varit elak mot någon annan med flit, jag har alltid varit den tjejen som gjort allt för att hjälpa till hemma och för mina vänner, för att jag vet hur jag själv vill bli behandlad, jag har aldrig skolkat från skolan utan anledning, jag har oftast alltid gjort mina läxor i tid, jag är den som tackar och äter när maten står på bordet, jag försöker att alltid hålla leendet uppe och försöka att göra andra glada. Mitt sätt är att skämta om saker, och skämta bort saker för att skydda mig själv. Jag vet inte, men är det ett fel?
Jag kan faktiskt inte komma på något som jag seriöst gjort som varit själviskt och elakt.. om någon annan gör det så säg till, för det kan vara värt att veta.
Det här låter säkert helt sjukt, men om jag nu varit "alla föräldrars drömbarn", vafan har jag gjort för att förtjäna ett liv som det här? Jag känner bara att jag fått en massa motgångar genom mina 18 år. Visst har det varit positiva saker som hänt också, men 2009... det slår fan allt.
Jag har suttit och tänkt rätt mycket på det här de senaste månaderna... renare sagt år faktiskt. Jag vet inte riktigt om jag är en sån som brukar klaga på saker i livet , men nu fan tycker jag att det är dags!
Jag trodde att jag hade den bästa "karman" som fanns (om man nu ska prata så), för jag har aldrig varit den tjejen som varit elak mot någon annan med flit, jag har alltid varit den tjejen som gjort allt för att hjälpa till hemma och för mina vänner, för att jag vet hur jag själv vill bli behandlad, jag har aldrig skolkat från skolan utan anledning, jag har oftast alltid gjort mina läxor i tid, jag är den som tackar och äter när maten står på bordet, jag försöker att alltid hålla leendet uppe och försöka att göra andra glada. Mitt sätt är att skämta om saker, och skämta bort saker för att skydda mig själv. Jag vet inte, men är det ett fel?
Jag kan faktiskt inte komma på något som jag seriöst gjort som varit själviskt och elakt.. om någon annan gör det så säg till, för det kan vara värt att veta.
Det här låter säkert helt sjukt, men om jag nu varit "alla föräldrars drömbarn", vafan har jag gjort för att förtjäna ett liv som det här? Jag känner bara att jag fått en massa motgångar genom mina 18 år. Visst har det varit positiva saker som hänt också, men 2009... det slår fan allt.
Kommentarer
Trackback
